Jag sitter på tåget från Skövde. Bredvid mig en trevlig man som pratar alldeles för högt i sin telefon. Han vet inte om det. Det vet man sällan. Jag har själv varit den där gaphalsen. Tack och lov har folk sagt till, vänligt och ibland mindre vänligt. Denna gång satt gaphalsen bredvid mig och folk på tåget gav mig manande blickar om att jag skulle säga något. Han la på och jag tog sats: - Du. Jag tror inte att du är medveten om det, men du pratar rätt högt i telefonen. - Oj, det var värst. Tack som säger till!" Kvinnar bredvid oss ger mig en nöjd blick i stil med "nu var du duktig" hon var dessutom i min mammas ålder så jag kände mig mäkta stolt. Sen ringer han igen och försöker viska tyst. Har ni hört någon skrika och viska på samma gång? Det var det han gjorde. Kvinnan bredvid gör en lågmäld suck med irriterad blick. Jag blir stressad. Han lite stolt: Hur lät det nu? Eftersom jag redan hade sagt mitt så vände jag mig till kvinnan för lite trovärdighetsförstärkning (auktoritetsmakt). Hon självsäkert och med menande blick: Du pratar för hela vagnen. Han: Oj. Ok, men det var mitt sista samtal. Han tittar på mig: Du är den där retorikern Elaine, eller hur? Jag: Stämmer bra! Han öppnar sin lunchlåda och skämtar: Så jag snackade inte så snyggt. Jag ursäktar: Äsch, jag kan också vara gaphalsen ibland Tystnad och han börjar äta sin mat. Och han börjar smaska, riktigt högt. Kvinnan bredvid stirrar tomt framför sig i andan "det kan inte vara sant!". Jag må vara retoriker men hissade upp den vita flaggan. Tog mitt pick och pack och bytte plats. Även retoriker har sina gränser. Och Europides sa: Var tyst, eller säg något som är bättre än tystnaden. /Elaine, kom inte på något som var bättre än tystnaden...
