Kolla vem jag träffade idag! Allas vår coach Linnea Molander. Jag behövde en expert till ett kapitel som kommer komma i den nya boken och Linnea passar som handen i handsken. Det kändes som att träffa en gammal vän för Linnea och jag har koll på varandra. Varje gång jag får ett utbrott, så ofta är det inte, men då väntar jag på att Linnea ska komma med en konstruktiv "Men-Elaine...-kommentar". Och jag gillar det. Ibland är vi inte överens, men det är med respekt och så är det framför allt ok. Det tycker jag om med den här bloggen att det är högt i tak för olika åsikter. Men det är lågt i tak för skitstövlar, då bränner det till. Men, jag skulle ibland behöva lära mig att: Alla kanske inte ser skillnad på skitstövlar och kritik, men jag tycker det är glasklart. Jag har stor respekt för de som inte tycker som jag, ni lär mig ofta nåt nytt. Som Linnea och de flesta av er. Men tappar folk respekten så kan man säga att jag tappar retoriken. Jag vill inte att ni ska vara rädda för att säga vad ni tycker. Det är stor skillnad på att inte dela en åsikt mot att påstå att ett känslosamt inlägg som jag skrev med all kärlek till farfar, skulle handla om min inkomst. Sånt gör mig förbannad. Karin kanske inte menade illa, men det struntar jag i. Beter man sig som en skitstövel så får man räkna med att ta skit. Det är så många därute som dagligen träffar en massa "Karins" med giftiga kommentarer och syrliga påståenden. Många biter ihop, får ont i magen och blir ledsna. Jag önskar att jag kunde få lära alla dessa att sätta ner foten. Man kan inte gå runt och förstå folk hela tiden. Det får psykologer göra. Beter någon sig som ett svin så tycker inte jag att du ska förstå, jag tycker att du ska sätta en gräns. Sen finns det självfallet olika sätt att sätta gränser, "Jävla as" är inte det mest retoriska. Men just idag känner inte jag för att vara retoriskt. Hur tycker ni man ska sätta gränser? Gör ni det i vardagen? Linnea? :)
