Jag sitter på ett tomt och mysigt kontor och fnular på hur jag se till att mina åtta kollegor har jobb i höst. Det är ju helt nya tider. Jag blir lite psykad av de tomma platserna och tänker att de får aldrig bli tomma när de väl är här, jag/vi ska se till att de har jobb. Jag tror också att inläsningen av Överlevare gjorde mig ganska nedstämd. Det var ett parti där jag bröt ihop med fortsatte att läsa. Jag ville läsa in boken själv för att folk inte bara skulle få orden utan känslan bakom mina ord. Man kan säga att de kom med råge imorse. Så ska man från studion rödgråten och fortsätta dagen på kontoret för en framtid som är ganska oviss. Men då är det jävligt viktigt att byta ut formuleringar som "Jag ska rädda mina kollegor från arbetslöshet" till "Jag ska se till att mina kollegor fortsätter att jobba med höga löner och sköna bonusar" Känner ni skillnaden i klangen? Det är samma sak när man talar till sig själv. Jag är övertygad om att i kristider och alla tider så behöver vi tala till oss själva på ett sätt som får oss att sträcka på oss och inger mod. Från_ Nay: "Jag ska sluta vara så otränad" till Yay: "Jag ska bli ännu starkare i höst" Nay: "Jag ska sluta vara rädd för att prata med folk" Yay: "Jag ska hitta modet att knyta nya kontakter" Nay: "Jag ska lägga mig platt och sjukskriva mig" Yay: "Jag ska samla energi, hitta styrkan igen och sjukskriva mig" Jag läste om en ensamstående mamma som inte gillade ordet "ensam" att hon inte kände så. Så hon kallar sig istället självstående mamma. Så lysande efter ensam föralltid förknippas med att man behöver en till. Man kanske inte vill det. Ack dessa ord, dess styrka och innebörd. Det är därför jag blev retoriker. /Elaine, ska inte cykla hela den långa vägen till Älvsjö utan njuta av ensamtid på den härliga cykelvägen hem.
