Jag ville egentligen skriva när drömmen var färsk, ni vet när man fortfarande känner av den. Jag fick ögonkontakt med farfar, såg hans kroppsspråk och hur han var sådär att han inte kunde dölja sin stolthet över att vara både värd för sällskapet och dessutom sitt stiligaste jag. Både min kusin Katariina och jag tittade med förvånad blick på farfar. Han gick fram och tillbaka i den ljusa salen vi stod i, nån sekelskiftshistoria med en flådig vit hiss i mitten. Jag: Farfar är du 92 år nu? Farfar går förbi, ler och säger: Ja så är det. Jag: Men hur länge kommer du leva till 110 år? Du har ju aldrig varit i bättre form. Farfar: Är förresten skjortan blå eller grönaktig? Katariina skrattar: Blårutig. Farfar: Bra. Farfar skrattar och Katariina tittar glatt på honom som om vi hade ett UFO till farfar. Sen väntade vi på att hans middagssällskap skulle komma. Allt var så verkligt. Jag kände farfar mjuka bomullsskjorta i blått och vitt. Det var en gammal skjorta, välanvänd men också välvårdad. Han skulle aldrig slänga kläder. Jag känner fortfarande hur den kändes i drömmen när jag tog tag i hans underarm och frågade hur länge han skulle leva. Och färgen på skjortan, det frågade han alltid då han var färgblind. Lilla farfar. Tack för att jag fick träffa dig i drömmarna. Jag är säker på att vi ses igen!
