Kanske gränsen till privat! Men jag undrar hur din och Isabellas relation ser ut idag och varför? Den ser bra ut. Vi var ju såklart mer tajta innan barn, äktenskap, flytt till annan ort och våra bolag började växa. Att vi hade väldigt lika liv gjorde det väldigt svårt att ses. Nu när Isabella har separerat och har varannan vecka liv ett stort bolag och jag sitter höggravid så är det väldigt olika liv vi lever. Vi är inte lika tajta som förut, men det är ingen fara på taket. Slänger in en lunch här och där och dokumenterar inte lika slaviskt för världen när vi ses. Vi har väl gått från nära vänner till nära bekanta. Vi kan prata om allt när vi ses, men vi ses ju inte lika ofta. Det är ju så med vänner, man har perioder då man är mer tajta och perioder då man är mer tajta med andra. Skillnaden är väl att ni märker övergången och det kan bli en big deal för betraktaren när det är no biggie för oss. Han du träffa Gustavs mamma? Nej. :( Hon gick bort på 90-talet. Men vi pratar mycket om henne. Till vårt nästa hem så ska vi framkalla fina bilder på henne så barnen får veta mer och se farmor i himlen. Min pojkväns mamma är svårt sjuk. All tid och tankar går åt henne. Hon har vart sjuk sedan 2013. Jag vet att det är jobbigt för honom. Men samtidigt så förstör det för oss (eller mig) när all tankeverksamhet går åt henne. Vet inte hur jag ska säga detta på ett snällt och bra sätt. Tips? Åh, så svårt. Kanske någon annan har samma erfarenhet som kan tipsa. Jag har inte det. Hur blir man en social och go person som du? ofta känns det som att svenskar inte vill ha nya vänner, för vi har vår lilla bästa vänner gemenskapskrets. har lite svårt att få nya vänner och får intrycket att du verkligen är bra på det. några tips? Åh, jag vet inte om jag är så bra på det. Var ensamvarg i New York och försökte få vänner. Skriver ett långt kapitel om det i kommande bok. Konsten att be om hjälp är en del. Att berätta att man behöver vänner är en svår sak och oftast förknippad med skam. Jag är social till viss del, men har blivit det mindre med mitt jobb då är väldigt många nya man träffar varje dag. Det gör att jag bara vill träffa familjen barnen och bekanta ansikten när jag är hemma. En ensam tjej i New York 2007. Jag försökte hitta på saker, här ensam på en turistgrej och jag bad en turist ta kort på mig. Denna kanske är för privat. men ibland skriver du om jobbiga tider i livet. hur har du gjort för att komma över de perioderna? alltså tanke-mässigt. slutat grubbla och blir sur och bitter över att du hade det så tufft under en viss period. Jag går all in i sorg, ilska, frustration eller tårar tills det går över och jag kan vara glad på riktigt sen. Jag skriver dagbok för att få ut mig tankarna men även perspektiv på dem. Jag pratar om det med någon nära jag kan anförtro mig till.Sen kan jag le igen näst dag eller dagarna senare. Vad ger dig energi i vardagen? Tid och lek med barnen. Se Matheo och Evelyn busa med varandra. En dejt med Gustav, ensamtid med honom. En lunch med en nära vän där tystnaden inte stör. Här är Daniela och jag dan innan bröllopet 2011 i Trosa. Har noterat att du slutat hänga på röda mattan och med kändisar i allmänhet. Undrar dels varför och dels hur man vet om en annan kändis/halvkändis är genuin med att vara ens vän eller om det finns andra baktankar? Du har noterat rätt. Sedan jag had engagerat mig öppet för att motverka sexuella övergrepp mot barn och sedan jag släppte Medan han lever så har jag blivit mer känslig för ytliga sammanhang. Visst finns det underbara personer som går på dessa event men det är ju väldigt mycket nätverkande kändisar emellan. Eftersom jag reser så mycket i jobbet så landar jag inte gärna på röda mattan utan hellre på vardagsrumsmattan i ett "mingel" av leksaker omgiven av dem jag älskar istället för omgiven av kändisar. Jag har fått inbjudningar till "tjejmiddagar" där värdinnan har en gästlista på 50 andra kändisar jag aldrig har träffat. Då känner jag att jag är inte bjuden för att jag är Elaine utan för att jag är "Elaine Eksvärd". Hade det varit för nåt bra syfte så hade jag säkert gått. Men jag är i ett skede i livet då röda mattan inte känns bra i magen för att då måste jag välja bort tid med barnen eller vänner som jag faktiskt känner. Det känns inte värt det. Men det finns ju kändisar jag umgås med utan att tänka på att det är kändisar, som Patrik. Men där har vi ju båda ett högre syfte. Har förstått att eran nr 3 var lite oplanerad, men undrar ändå hur ni tänker runt att skaffa barn nr 3? Har själv 2 underbara barn men drömmer om ett till! Men är egentligen jätterädd för att det ska bli total kaos och att äktenskapet kommer att haverera etc! Tycker det är stressigt nog som det är men tanken på en bebis till är ju oemotståndlig… Jag tänker att det kommer gå jättebra. Men det är förmodligen för att vabbmånaderna är över och semestern lurar runt hörnet. Hade du frågat mig i februari så hade du fått ett annat svar. 1. What would you do if you weren’t afraid? Skaffat ett fjärde barn. Jag är rädd att vi inte kommer ha tid. Jag säger som Gustav "ett barn i taget". 2. Vilken bok har påverkat/inspirerat dig, och varför? Mina egna böcker! Haha, svarar jag någonsin så så slå mig. Skämt å sido, Patrik Sjöberg Det du inte såg, Flyga drake, He's just not into you (när jag var singel och behövde förstå att vinken av ointresserade snubbar som inte vågade säga det) 3. Är du långsint? Du har berättat om en del vänner du gjort slut med. Har ni någonsin hittat tillbaka till varandra? Nej, jag är inte långsint. Jag går inte och surar i all evighet. Men oftast om det tar slut med vänner så är det för att jag upptäckt att vi inte delar vissa grundvärderingar som är viktiga för mig eller dom. Så att bli vän med dem det tagit slut med är lika osannolikt för mig som att bli tillsammans med ett ex. Hur är det för er? Ett ex från 2006. 4. Kan du berätta om en förebild du har? ps. du är en av mina ? Go du är! Mina förebilder.. Ellen de Generes, Martin Luther King, Jaqueline är min mamma förebild - jag vill vara en lika bra mamma som hon är till sina fyra❤️ Hej från en fellow överlevare från sexuellt övergrepp samt en misshandel. Du har ju berättat att du hade två (?) år där du levde helt celibat. Var det självvalt eller var det pga att du inte kände du kunde ha sex? Jag är tyvärr på den sistnämnda att jag inte kan ha sex med någon. Hur tog du dig i så fall ut från det? Jag skriver om det i Medan han lever men kan berätta lite här. Eftersom min sk pappa pådyvlade och presenterade en sexuell värld redan när jag var två år så behövde jag skapa en tid utan exakt det som det föesta barn får naturligt - en normaln barndom utan sexinslag. Celibat i två år utan sexinslag var välbehövligt. Sen kom det av sig själv efter en tid. I min takt och jag fick upptäcka det själv utan inslag av pedofiler.