Jag kanske har berättat att jag avskyr konflikträdda varelser. Däremot har jag lyckats missa att dessa ibland dras till mig. Jag blir vansinnig bara över att jag kommit på det så sen och att jag låtit min energi har gått till konflikter som jag inte har att göra med. Men så står jag där och tar skott för vad? Hur mycket ska man egentligen riskera för någon som inte hade gjort något tillbaka just föratt hen är konflikträdd. Det är skrämmande när jag tänker på vad jag riskerar för andras konflikträdsla. Jag ångrar att jag sms:ade en kompis pojkvän och sa att han betedde sig illa. Herre jesus, jag är 35 år inte med i ett fjortisgäng OCH jag hade träffat honom två gånger. Jag ville vara snäll, men kära nån. Det är sista gången jag kurar upp mig i någon annans relation. Jesus. Jag ångrar att jag försökte medla mellan två konflikträdda kompisar. Vill dom vara ovänner så behöver jag inte agera medberoende skilsmässobarn. De får vara passivt sura på varandra hur länge de vill. Gud... Ångrar att jag stod upp mot en psykopat lik min egen pappa. Jag var orolig för hans barn och ringde upp psykopaten eftersom mamman var orolig. Glömde bort att att ringa upp en psykopat är livsfarligt för mina barn och min familj. Mamman skulle ringt polis, inte mig. Fan. Ångrar att jag tagit rygg på folk offentligt som inte sagt pip sen utan bara visat ryggtavlan. Snopet. Jag ska sluta vara retorisk misil i andras privata draman. Jag har mitt att sköta. Jag ska använda all min energi till att rädda barnen i denna värld. Fixar vi deras barndom så fixar vi världens framtid. Min favoritmening ska vara "det här är inte min fajt, den är din." Jag spar mina muskler till kommande viktiga saker. Blir så trött att jag gett vissa människors drama min tid och energi. Det är mitt eget fel, men nu så.
