Jag träffade upp Amanda igår, grundare av ATSUB - föreningen anhöriga till sexuellt utnyttjade barn. Hon berättade om sin pappa och jag bröt ihop där på Sturegallerian. Hon tröstade mig så som jag tröstar folk som gråter för mig. "Allt är bra med mig nu, jag mår bra nu" sa hon och kramade om min hand. Jag visste precis men ändå. Jag tänkte på den där treåriga Amanda och hennes nu treåriga syster som blev utsatt för samma sak. "Han sitter inne nu och hungerstrejkar" sa Amanda. "Bra, hoppas han dör av hunger" sa jag och torkade bort tårarna och sen skrattade vi. Jag fick min trasdocka och vi pratade över en långlunch. Det är något särskilt att prata med andra överlevare. Man kan ställa fler frågor och ge fler svar eftersom man vet att den andra inte dömer och vet hur mycket smärta som finns bakom varje svar och respekt och omtanke bakom varje fråga. Man frågar inget av nyfikenhet. Man svarar trots att det gör ont. Men vi tar emot varandra. Det Amanda gjorde som treåring är stort. Hon berättade vad hennes pappa gjorde. Blev inte trodd. Man hävdade att mamman hade manipulerat henne. Så ofta som det görs mit mammor som försöker skydda sina barn. Amanda fick upprättelse 2014, efter 25 år. Ni kan läsa om det här. Hon är så stark, både mamma och änglamamma. Överlevare och hjälper andra via atsub som ni hittar här. Ni hittar henne på instagram här. Hon ser ut som änglarna jag läste om i sagoböckerna och hon har även blivit en livs levande ängel för sexuellt utnyttjade barn.❤️
