Jag skrev bara rubriken ni ser och sen var det två kort. Ett på Matheo och ett på mamma och farmor Inger som fortfarande levde då. Livet är fruktansvärt kort. Usch. Jag minns när hon fått sitt cancerbesked (den var utspridd i hela kroppen och hon hade bara veckor kvar) och vi stod och kramade om varandra och grät i hennes hall i Solberga. "Nu är det slut" sa Inger accepterande och samtidigt sorgset. "Jag kommer sakna dig Inger" sa jag och brast ut i gråt tillsammans med henne. Hon och mamma var barnvakt åt Matheo 2015. Året efter lämnade hon oss. Här är vår Inger❤️. Hennes sista jul firade hon med oss. Usch vad jag saknar henne. Jag tog vara på tiden med henne. Men ändå var den så kort. Som hon älskade min mamma. Hon sa det ofta "Jag älskar din mamma, hon har räddat mitt liv". De var bästa vänner hon och mamma. Min mamma är en sån bra vän. Inga pensionärer får vara ensamma i trappuppgångar där mamma bor. Älskade mamma.
