Men nu känns allting så bra. Vi har landat på fötterna och kan jag använda min plattform för att kriga för barn med funktionsvariationer så gör jag gärna det. Jag kommer nu inkludera Evelyns mer i mitt bloggande. Inte med bild som här. Idag är ett undantag då jag menar på att vi ska lyfta personer med funktionsvariationer. Det blir så märkligt då om jag gömmer Evelyn just idag. Men det är en svår balansgång att värna ett barns integritet och också lyfta dem för att de döljs av samhället. Ni förstår dilemmat. Men efter ett års betänketid kändes det bra att göra undantaget för barnens skull. Jag tror faktiskt inte att Evelyn kommer att misstycka när hon blir stor. Tvärtom är det nog skönt om folk förstår hennes utmaningar och superkrafter. Williams syndrom var så okänt, och är fortfarande. Det föds ju bara 5-7 barn med diagnosen per år. Nu kommer bloggen vara ur ett ytterligare perspektiv för vi är sedan ett år tillbaka en del av funkisfamiljen. Vi är många som kämpar för våra barn och mot byråkratin. Som jag sa till Aftonbladet idag. ”Det är aldrig Evelyn som gör oss ledsna eller besvikna. Det är samhället vi måste ändra på” Ni läser artikeln i sin helhet här. Nu ska jag på en välbehövd dejt med min man. Han kom precis hem från jobbet, pussade på Evelyn och sa "Nej men är det familjens kändis?!". Han är så stolt över henne att han kan spricka. Jag med. Matheo med. Hela släkten skulle jag säga. Tack för att ni är här. Tack för era ord. Grät när jag läste. Jag ser fram emot att höra om era barn och anhöriga med funktionsvariationer. Ni är inte ensamma trots att det kan kännas som man är den enda på planeten med dessa utmaningar ibland. Tro mig, jag har haft mörka gråtkalasdagar. Men oj vad de är få nu. Jag är inte ledsen för att Evelyn har Williams syndrom, jag är ledsen för att samhället och byråkratin är så kall ibland. Men jag tänker att vi värmer upp'et.
