Hur kan ni vara så fina? Jag vet att min humor och mina åsikter alltid kan vara risky business när man basunerar ut dem på en stor blogg. Men att öppna upp mitt hjärta och visa sårbarhet har aldrig varit ett problem. Det här är en trygg plats för det, ni lyfter, backar och tröstar. Jag är så tacksam för det. Igår när jag landat i Stockholm kom flygvärdinnan fram och tackade mig för allt jag gjorde för barnen. Just på en dag då jag kände mig så nere så kom den där kommentaren som gjorde mig alldeles varm. På det alla era tröstande ord om Evelyn. Jag känner mig bättre idag. Jag tror att det kommer bli en bra dag. Mamma och jag satt och pratade imorse om Evelyn och min lillebror Rickard som ju är autistisk. Oron man kan känna. Det kan var skönt att prata ut om det. Nu ska jag till kontoret för ett medarbetarsamtal med en av våra nya konsulter. Sen ska Gustav och jag till Covet för en djupintervju av det nya huset. Känns ju knäppt att prata om ett hus vi inte signerat än, men nästa vecka ska allt pappersarbete vara klart. Jag ropar inte hej förrän vi har signerat allt.
