Tror ni på telepati, eller i alla fall att man kan känna på sig att ens nära inte mår bra. Det tror jag på mer i dag utifrån en händelse igår. En person som jag älskar väldigt mycket går igenom en tuff period. Jag ringde upp hen och hörde en bekant röst som första gången i vår vänskap lät riktigt ledsen. Tårar. Jag tvingade mig själv att lyssna istället för att komma med en massa käcka tänk och lösningar. Ibland behöver man inte sina vänners råd utan bara sina vänners öron. Det fick min vän igår och jag hoppas verkligen att hen mår bättre. Annars då? Jo, jag är lite irriterad över alla eeeeeh jag sa i rutan igår. Ett gammalt retoriskt tics som verkar komma tillbaka när hjärnan går på högvarv. Men det ska jag inte fokusera på denna morgon, utan jag ska tänka på vad jag är tacksam för. 1. Jag är tacksam för att jag lyckades ringa min vän precis vid hens svaga ögonblick och tårarna fick landa i mina öron. Det var första gången i vår 15-åriga vänskap och jag är så glad att jag kunde vara där. 2. Jag är tacksam över att jag har ekonomiska förutsättningar att hjälpa dom jag älskar. 3. Jag är tacksam för retorikkursen jag hade för barnmorskorna i veckan. Att sitta vid lunchen och höra hur deras jobbvardag är var häpnadsväckande. Alla sjuka, friska och ibland livlösa barn som de får föra till livet. Alla änglamödrar de fått trösta. Det var så galet och häpnadsväckande att få lyssna på dessa hjältar, dessa barnmorskor över en lunch. Och dessutom få lära dom mer om retorik. 4. Jag är tacksam för att jag får jobba med det jag älskar. Jag är verkligen lycklig när jag får stå på scen och tala och när jag får utveckla andra att göra detsamma. /Elaine, saknar sitt afro när hon ser bilden...
