Matheo var så fin mot mig i morse innan de gick till förskolan. "Mamma varför gråter du?" "För att jag saknar min farmor och farfar" "Du kan få min farmor och farfar, du kan ha dom med mig" Jag sa "Tack älskling, det är inte riktigt samma sak men du gör mig glad". Sen tröstade han mig på det sätt han kunde den där älskade ungen. Han satte på sig kläderna utan tjat och han hämtade sin deg så vi kunde dega ihop innan förskolan. Min älskade lilla Matheo, att jag har dig. Jo så sa han något. "Mamma, det är bra att du fick ha din farfar." det har han så rätt i.
