Gustav: Kolla vad fint det är utanför fönstret. Jag toddlar fram: Ja, verkligen. Gustav: Öppna så du kan ta kort. Vilken vacker morgon vi har här i Stockholm och vilken kärleksfull morgon jag fick hemma. Jag är så nykär i min familj, så överväldigad av den kärlek som kommer från Matheo. Så förvånad och glad att jag blivit pirrigt förälskad i Gustav igen efter snart sju år. Jag har hört talas om sjuårskriser, men det är få som pratar om de där positiva faserna när man ser varandra igen och på nytt. Jag har nog aldrig hört om det. Men det har i alla fall drabbat mig - sjuårsförälskelsen. Jag tittar på honom och fattar inte riktigt att den vackra karl traskar omkring i mitt kök, att jag är gift med honom, att han är pappa till mina barn, att han älskar mig tillbaka. Det är lite för bra för att vara sant, men jag fångar varje dag som det är så. Idag var en till dag. Är sju år ett magiskt nummer i förhållanden, är det då det bär eller brister? [poll id="6010"] Jag tänker på pensionärerna när jag ser den här skylten. Jag saknar dom ute. Var är dom? Hemma? Ensamma? Nästan så att jag vill börja jobba inom hemtjänsten igen bara för att få träffa, krama om och lyssna på dem. Det var så många som var ensamma och så många som var så glada över de besök de fick från oss. Folk hade inte så bråttom till jobbet idag. Det var inga sura stockholmare som traskade genom snön, de såg rätt nöjda ut. Det kanske är en jobbdag, men det är också en vacker jobbdag. Det är alltid nåt, eller kanske till och med mer än så. Fånga dagen och de du älskar du med. /Elaine, åker mot Arlanda och ytterligare en heldagskurs i modern retorik.
