Idag är det min sista dag som 35 år. Vilket bra år. Året jag lärde mig uppskatta Gustav och familjen på riktigt. Jag slutade vänta på katastrofer och vågade landa i kärlek i tillit och trygghet. En sån skön känsla har jag aldrig haft förut. Mycket terapi, ett boksläpp om min barndom och en hel del dagboksskrivande har hjälpt mig hit. Och Gustav såklart, alla samtal med honom. Frågan är hur jag vill att året som 36 ska vara? Jag skulle vilja ha full koll på barnens välmående. Laga mat, leka och hänga med alla tre. Ha en egen unik relation med var och en av dem. Veta hur deras vardag ser ut på förskolan, vara engagerad i deras vänner och aktiviteter. Jag vet ju mycket av detta redan, men vill veta mer. Hålla samma eller bättre nivå för vi ska ju bli fem. Jag hoppas att utanförskapet är helt borta ur mitt system. Att jag inte känner kylan från folk som valt bort mig utan värmen från de som finns i mitt liv. Jag hoppas att jag läst fyra böcker om barnuppfostran och att vi har både mobilparkering och hemtelefon inom kort. Och min älskade man. Jag hoppas vi är lika lyckliga om ett år som nu. Att han får åka motorcykel och göra saker som han mår bra av. Älskar honom så det gör ont. Jag får hejda alla katastroftankar för jag känner att jag skulle dö utan honom. Men han lever och jag är så lycklig över att vi får dela livet ihop❤️.
