Jag läste någonstans att någon blev selfiesjuk. Han tog kanske 200 selfies om dagen i jakten på den perfekta. Det gick så illa att han försökte begå självmord i den desperata jakten efter den perfekta selfien. Men att förenkla selfies till något man gör för att visa världen hur vacker man är en enkelspårig analys. Är det exakt det selfies syftar till så måste jag vara fruktansvärt självgod. Jag har nog en selfie till nästan varje blogginlägg av två skäl, visa en avsändare och också visa hur jag såg ut/mådde när jag skrev inlägget. Fånga en stämning. Jag tror att det ger en "här och nu känsla" vilket bidrar till en mer autentisk känsla. Helst skulle jag be någon annan ta kortet för att fånga stämningen, men jag kan inte besvära folk fyra gånger per dag. Men ibland så. Här och nu när Matheo gjorde mig till en tårta. Här och nu på Matheos simskola med baddräkten med bästa push-down-effekt. Gravid med Evy❤️ Här och nu när jag upptäcker vad mysig min mage är för Evelyn. Här och nu när jag delar tankar innan jag somnar. Hårnätet är på. Här och nu när Gustav tjuvfotar mig när jag säger att jag måste äta mindre godis och har den största godisbiten i munnen. Här och nu när jag precis vaknat efter en tuff natt med två magsjuka barn. I wish! :) Skulle jag istället postat en pressbild på mig så hade inte känts lika mkt här och nu. Omgivning funkar om man ser en fot eller kanske en hand med i bilden från avsändaren. Annars blir det mer som ett fint vykort. Som detta. En kompromiss är att ha folk som har band till avsändaren, då blir det mer sett ur avsändarens ögon. Skapar mer närhet. Vad tänker ni kring selfies? Hur och varför tar ni det? Visst är det mer ett "jag-är-här-kort" än "jag-är-snygg"? Jag tror intw världen är så fåfäng.
