Jag är äntligen hemma hos min familj igen. Jag är riktigt hes och håller mig tyst. Det är utmaning för Matheo är inget fan av att hålla en monolog, han vill gärna ha en dialog och helst med sin mamma. Att jag nickar och viftar häftigt räcker inte för vår lille knodd. Annars är allt bra. Ägnade ju morgonen i Lund och hade två långa "samtal" med Daniela och Jossan. Så skönt att "prata" med två vänner som vet vad ens andetag betyder. Hade ju ingen röst. Gud vad jag älskar de där två tjejerna och att vi inte har några hemligheter för varandra för: 1. Det går inte, vi känner varandra för bra. 2. Allt man säger stannar i säkert förvar. Hur har ni det med era vänner? Är ni öppna böcker för dem och kan ni säga precis allt till dem? Trots att jag älskar alla mina vänner så är det bara en handfull, om ens det, som jag kan säga allt till. Känns som tillräckligt många. >
