Alla dessa fina möten med folk som är engagerade i barnrättsfrågan. Jag är så tacksam. Men så är jag också trött. Det är jobbigt att gå upp på scen och prata sina barndomstrauman. Det är jobbigt att börja gråta inför en publik på 200 personer, men inte alls konstigt. Det är ju en jobbig fråga och Sverige känns så hopplöst. Men vi måste ha hopp för barnen. Men alla kramar jag får efteråt är ovärderliga. Alla peppande ord och dom överlevare som berättar hur stärkta de blir av mig. Jag var arg på scen idag, sa att Sverige är ett pedofilfrämjande samhälle. Att familjehedern är åt helvete och alla familjemedlemmar som vill sopa sina sexuellt utnyttjade barn under mattan, de familjemedlemmarna kan "dra åt helvete" artikulerade jag från scrn och såg tacksamma tårar rinna från publikens ögon. Vi måste vara arga för alldeles för många är förstående av pedofilerna. Tack alla ni där ute, tack Hedvig❤️
