Hej på er! Ledsen för dålig uppdatering. Jag har varit rätt nere och tycker det är så svårt att blogga då eftersom jag gärna är personlig, men aldrig privat. Mina ledsna känslor delar jag gärna med mina vänner, även om jag delar några med er som farfars bortgång, svårigheterna att bli gravid osv. Jag kan gärna dela sånt som folk kan relatera till utan att själv gå in på detaljer. Men idag träffade jag Marie och Rebecca för att dela med mig av mina ledsna detaljer. Det var så skönt. Det var en promenad som utlöste det hela. Crille ville kolla en tomt som var till salu i Mälarhöjden. Jag hakade på. Ni vet när man kommer tillbaka till en plats man inte har varit på på länge, men sist man var där så var man lycklig/ledsen/gud vet vad. Jag gick på en sån plats igår och jag såg mina gamla fotspår. Jag gick i dem och allt kom tillbaka, som en tidsmaskin. Fotspåren var fortfarande rykande färska trots att det var längesen nu. Sorg och saknad. Ungefär så. Allt för en liten promenad i Mälarhöjden. Jag ska aldrig mer åka till Mälarhöjden. Jag kan känna samma sak för Barcelona. Fan vilken tung promenad det var förra året. Och åren innan det också. Jag tror jag skiter i Barcelona, de där jädra fotspåren svalnar ju aldrig. Har ni platser som ni undviker för att de är fyllda av era känslofyllda fotspår?
