Så här ser ni mig runt 20.00 när kursdeltagarna väntar på efterrätten och nätverkar med varandra. Då för att de ska släppa retoriken och jag ska få prata med min plutt så avlägsnar jag mig för att ringa mitt hjärta. Det gör att mitt hjärta lugnar sig och jag får den här glädjen som gör livet så himla vackert oavsett vad. Jag har min lilla plutt, jag har Matheo. Vi älskar varandra precis lika mycket. Det finns inget "it's complicated", det finns ingen hake, ingen "jag diskade sist". Det är bara ren och skär kärlek. Jag har aldrig upplevt det med någon annan människa, någonsin. Och då har jag ändå fått mycket kärlek i mitt liv. Men alla brustna hjärtan jag har fått och bidragit till i mitt förflutna. Besvikelser till diverse familjemedlemmar så är det så coolt att få älska och bli älskad av en person så okomplicerat som från min plutt. Här är vi för väldigt längesen, men det är lika härligt nu som då. /Elaine, torkar bort lycko/saknadstårarna och tappar upp ett bad.
