Vi skulle ta en snabbkaffe, men den kaffen varade istället i över två timmar. Vi hade så mycket att prata om och dela med oss av. Det dåliga samvetet som folk kan ge oss mammor som är tillbaka på jobbet efter fyra månader, ångesten över att barnen blir stora så fort, fascinationen över de kändisar som bara är trevliga mot de som dom tycker är kända nog och mycket mer. Ebba har varit snäll mot mig från början, innan jag blev retorikexpert med svenska folket. När jag började blogga lite blygsamt 2010 så kom hon fram till mig med tips. Hon kände sig aldrig hotad, som den storbloggare hon är, utan peppad att ge mig råd för att få bloggen att växa. Det är väl det där jämförelseträsket hon aldrig har befunnit sig i. Att hon alltid har gått sin väg utan att jämföra sig med andra och mest känt att det var kul - aldrig skrämmande - att folk ibland valt samma väg och tipsat oss framåt. Det är en styrka att vara så, en styrka som byggs upp av ödmjukhet. Jag tror att det är ett vinnande koncept. Jag är den samma, jag är den Elaine jag var innan jag blev lite känd. Men så finns det de runt omkring som har ändrats beroende på deras eller mina framgångar eller bakslag. Det är människor jag inte litar på. Men ni kan lita på att jag kommer vara densamma oavsett, förhoppningsvis en förbättrad och mer utvecklad version av mig själv med åren. Men fortfarande Elaine. /Elaine, traskar hem till sina älskade två och blir pirrig av tanken att de snart är tre.
