Godmorgon mina fina. Jag kom hem sent och möttes av tre par fint uppställda skor. Fint för mig, föreberedelse för Gustav. Nu när han har barnen själv ett gäng dagar så är planering a och o. Jag är på väg till Luleå där jag ska föreläsa om retorik för ett gäng studenter. Utöver det så skriver jag de sista sidorna i boken. Det är tre kapitel till som jag egentligen vill ha med, men det får bli bonusmaterial. Jag skulle kunna skriva om svåra samtal ett helt liv. Ett den i bonusmaterialet har att göra med hur man pratar med folk som gör sig otillgängliga med språk som byråkratiska, akademiska och paragrafiska. Sånna stöter vi alla på nån gång, men det är rätt lätt att hantera dessa. I övrigt känner jag mig i urusel form. Jag skulle springa från tunnelbanan till Arlanda Express. Jag flåsade som en höggravid person med en lunga. Nu sitter jag och hostar och darrar på tåget. Jag kanske sprang i hastigheten 1 km i timmen. Men mentalt så var jag ju fortfarande den här bruttan som hade fixat distansen på 1 minut. Det är inte riktigt så livet ser ut nu, haha. Jag älskar min kropp för den tillverkar en Benny. Men det är så kul hur man tror att man är sitt vältränade jag fortfarande. Det kanske så det känns att bli gammal när kroppen plötsligt ger vika successivt.
