Det finns ingen annan jag älskar mer än Gustav. Han är mitt hjärta, mitt liv, ja mitt allt faktiskt. Jag är så tacksam att jag kan få känna så efter 3.5 år, som hans fru och med vår bebis i magen. Idag när vi låg upp vid poolen så var han så snygg att jag kunde storkna. Brukar man inte bli hemmablind efter ett tag? Jag får fortfarande fjärilar i magen när han tar min hand eller håller om mig. Men det är lite annat som har blivit annorlunda. När vi satt och läste vid poolkanten på takterassen så reser Gustav plötsligt upp och pekar på en helikopter. Gustav exalterat: Ser du helikoptern! Jag ler: Ja, jag ser den! Gustav pekar: Nej shit vad coolt, landningsbanan är precis där vid stranden. Jag låtsas vara engagerad över helikoptern men tittar bara på Gustav som tittar glatt på helikoptern. Hans glädje ger mitt hjärta glädje. Det mina bloggvänner det är en sorts kärlek som jag aldrig känt för en respektive förut. /Elaine, älskar Gustav.
