Jag försöker trösta mig själv idag. Något inom mig säger att jag försökte utmana ödet i denna budgivning. Att det ändå inte skulle bli mitt hus. Men jag kan ändå inte låta bli att bli ledsen. En sak som har slagit mig är att vid varje ny bostad jag har fått så har jag haft en stark känsla innan att det skulle bli mitt. Som bokvägen 5 så såg jag hur jag gick över gården med en ikeakasse mot tvättstugan. Den bara kom till mig. Liljeholmskajen likaså. Den första budgivningen som vi vann ville säljaren ge till budgivare två för hon var hans frisör. Jag var inte lika knäckt då som nu, men jag tyckte det var märkligt. Men så kom sjöviksvägen 37 och vi jag kände att det är här vi ska bo. Såg Gustav och mig sitta på balkongen och se ut över tanto. Men huset var inte så. Jag kunde få ideér för hur jag skulle inreda det, men inget mer. Jag tvingade fram en bild av hur Matheo skulle vinka från ett av barnrummen. Han såg sur ur men jag försökte visualisera att han var glad. Något inom mig säger "utmana inte ödet". Nehe. Så dyker säljaren inte upp. Men om jag inte ska utmana ödet så kanske jag kan få slippa vara så ledsen över detta. Har ni också fått en känsla till era framtida bostäder? Har ni förlorat bud ni verkligen velat vinna? Hur kom ni över det?
