Igår hade jag ett gråtkalas som hette duga hos terapeuten. Det var så himla skönt att inse att jag kommit dit jag inte visste att man kunde komma med en annan man. Platsen där man väljer att lita på personen fullt ut och inte är öppen för att man någon gång blir sviken. Gustav är den första mannen jag älskar men det tog mig tills i höstas att lita fullt ut på honom. Åtta år på grund av mina trauman. Jag stod länge själv, igår kväll efter sändningen i Karlavagnen, och tittade ut i sommarnatten. Tackade Gud och sa "det ordnade sig till slut". Jag har haft den ambivalenta anknytningsstörningen länge. Alltid varit beredd på en exit och nästan väntat på den med Gustav. Det är inte helt ovanligt att överlevare av sexuella övergrepp får sånna komplexa förhållandesätt i sina relationer till kärleken. Men på senare tid har jag märkt hur jag verkligen sjunker ned i Gustavs famn på ett annat själsligt plan. Jag vågar det. Jag har inga flykttankar eller katastroftankar om att snart skiter det sig ändå. Jag bara andas in hans nacke och vet att jag kan ta tusen andetag till. Han är min, jag är hans. Vi har valt varandra och det finns inga faror att lurpassa på. Jag kan slappna av i detta. Sen kan ju allt så klart hända, men skillnaden är att jag inte tänker på det stup i kvarten. Jag bygger inte försvarsmurar för kommande faror. Vi får ta det då om det skulle komma. En gång när vi hade det tufft i relationen och mina tillitsproblem till Gustav var stora så skickade han den här bilden och skrev "Jag har hittat dig, dig släpper jag inte. Jag älskar dig". Nu tror jag äntligen på det fullt ut. ❤️
