Det är alltid lite vemodigt att åka till sjukhusmiljöer tycker jag. Speciellt nu när jag inte vet vad som väntar. Lever farfar idag, är han nedstämd, mår han ok? Ja mycket surrar i hjärnan innan jag går igenom de här dörrarna. Men all oro och negativa farhågor var värt besväret när jag möttes av den här solstrålen! ❤ Farfar: men lilla gumman, är du här igen! vad söt du är! Jag: tack och vad fin du är i håret! Vi sitter tyst och tittar på nån skidsport tillsammans på tv, farfar åkte skidor förut. Att titta på det ger honom känslan av snön under skidorna igen. Farfar: Det är skönt att kunna förnimma den känslan när man ligger på sjukhus. Snö under skidorna." Jag: Minns du när vi åkte till O-ringen (orienterinstävling) i Karlstad och sprang i skogarna. Farfar skrattar: Ja, men något vidare lokalsinne har du aldrig haft." Jag skrattar: Nej, jag sprang efter alla människor i skogen istället för kontrollerna. Farfar: Ja, och dom sprang efter sina kontroller. Jag: jag som bara ville hitta ut ur skogen! Men sen var jag ju bara med på den förbannade orienteringstävlingen för att få vara med dig. Farfar klappar mig på kinden: Jag vet. Jag: Du farfar, bloggvännerna kom med en himla fiffig idé. Att jag kan tatuera in din underskrift på armen. Så jag behöver din namnteckning. Farfar svarar snabbt och glatt: Den ligger hemma på skrivbordet. Sen lämnade jag farfar med ett varmt hjärta och tog en lång promenad hem i vinterhösten.
