Mitt lilla kakmonster. Han lyckades få med sin mamma i tron att vi skulle kolla utsikten från tornet, men Matheo trodde att tornet på nåt sätt hade med kakor att göra och det var därför han ville dit. Haha. Självklart åt vi kakor. På förskolan tyckte Matheo det var viktigt att jag berättade för hans kompis om kakorna och kaknästornet. Min lilla grabb. Nu händer det alltså, när det spelar roll var kompisarna vet och kanske lite vad de tycker. Hoppas att jag ska kunna lotsa honom genom det. Usch, jag får magont när jag tänker på barndom som ett generellt fenomen. Mest för att jag själv var mobbad i tre år. Inte lätt. Och när mobbingen slutade så hade man ju alltid den där förväntansångesten på att det skulle ta fart igen.
