Nu är vi hemma igen och ett gäng bilder som jag har framkallat kom på posten idag. Jag är helt lyrisk! Det är så många fina saker som fångats på bild de senaste åren och tidigare än så. Sen vill jag se personer jag älskar varje dag. Som moster Mimmi med brun nos och sommarfräknar en sensommarkväll på vår balkong. Hon är nyförälskad och stadig med Patrik. Bilden togs för ett år sedan och jag tycker man riktigt ser hur lycklig hon är❤. Jag framkallar ett album per år. Går igenom alla bilder dagarna innan nyårsafton. Tar fram familjens finaste bilder och sätter i albumet. Sen efter det sätter jag nyårsmål för hur jag vill att nästa år ska se ut. En supermysig tradition. Josefin och jag när Ami fortfarande var i livet. En utekväll en sommarkväll på stan. Vi är sådär salongsberusade och kärleksfulla, allt på lite rosé och lång vänskap. På fredag begravs Ami. Det är så ofattbart. Att ens tänka "vad ska jag ha på mig" känns så ovärdigt i sammanhanget. Svart. Det är allt jag vet. Med min stora oro är hur beter man sig, vad säger man? Det är svårt att tackla tragedier och ord vid dessa.. man kanske inte säger något? Man kanske bara lyssnar, kramar och delar tårflödet..
