"Elaine, det är mat! Bero är här, kom över!" Det sms:et damp ned vid 17.00 igår och jag fick samma känsla som när mamma ropade "det är mat" från balkongen i Bredäng när man var liten och lekte i parken. Denna nostalgi alltså! Jag bor ju trettio sekunder från Meryem så jag lämnade mitt lilla herrskap och gick över en stund. Kunde tyvärr inte äta maten, men däremot lite sallad och sås. Min mage har blivit helt upp och ned sedan Marocko. Jag vet inte vad det är. En blandning mellan att ha fått i mig gluten för många dagar till ett marockovirus kanske? Hela magen och tarmarna känns som ett enda sår. Det smärtar och krampar när maten och ner i magen och när den åker genom tarmarna. Det är ett helvete att äta. Sen ska vi inte prata om när maten gör sorti, men det är inte som det ska. Jag har inte kunnat äta ordentligt på två dagar. Det gör för ont. Blir orolig för hur Maggan tar det, men jag har å andra reserver på cirka tolv kilo att ta ifrån så det borde räcka ett tag. Meryem och jag drog alla våra stories från Marocko för Berivan. Vi blev ju sugna på att göra en lördag till söndag resa vi tre. Vi har ju rest så mycket ihop och om fyra månader så blir det lite mer komplicerat för två av oss. Meryem och Berivan kom ju och hälsade på mig och Gustav på vår fem veckors långa smekmånad i Brasilien. Det var så himla härligt, men jag vet inte om jag skulle klara av att vara borta från Gustav en dag till. Jag har blivit nån jädra klängapa på honom, vet inte om det är graviditeten men jag känner att jag behöver vara nära honom hela tiden. Kan sitta och luncha själv och plötsligt känna mig gråtfärdig av saknad trots att vi sågs vid frukost och ses till middagen. Oh well! Det var i alla fall trevligt hos Meryem. Jag gillar den bruttan och hennes kökslampa!
