Men ändå blev jag rasande över att mamma slängt den där teckningen från dagis och minisekretären jag gjort på träslöjden under nian och fått en 5:a i betyg för. Jag blev skogstokig och ältade ut ur lägenheten med de sammanbitna orden "Jag kan inte prata mer med dig idag". Sen satte jag mig på gungan utanför och surade, som ett barn. Crille kom efter ett tag, höll mig om axeln och skrattade lite. Jag kanske är överkänslig? Jag bara väntar mig att den dagen jag dör så ska Matheo och Evelyn se hur jag har sparat allt de gjort eller gett mig genom åren. Så de förstår vilken affektionsvärde det har för mig. RENSA?! Blir tokig igen bara jag skriver detta. Jag är säkert överkänslig och fånig. Det här var några dagar sedan och jag har fortfarande inte pratat med mamma. Jag är för sur. Kanske töntigt att mig, men känner att det är bättre att prata när jag inte är sur längre.
