I natt drömde jag den där återkommande matsalsdrömmen. Den tar alltid plats på Brännkyrka gymnasium trots att jag aldrig var mobbad där. Jag går mot matsalen med en klump i magen. Kliver in och letar efter en naturlig plats att sätta mig på efter jag tagit mat. Det måste ske smidigt, jag får inte se desperat ut. Jag ser ett gammalt gäng som precis har ätit upp. Jag klämmer in mig hos dom lite coolt och obrytt, men då reser sig alla upp av det enkla skälet att de ätit klart. Inte för att jag just satt mig. Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig utanför. Men i dessa drömmar finns det alltid en räddare vilket är så spännande. Hon heter Annelie Florin. Och det finns en anledning till att hon dyker upp som räddaren i mina drömmar långt senare. Efter tre år av ren mobbing på Bredängsskolan så bytte jag till Johan skyttesskolan som då hette Långbrodalskolan. Året 1994. Första dagen på skolan och jag kände inte en kotte, jag var livrädd att jag skulle bli mobbad på nytt. Bara någon råkade gå in i mig så började jag darra som en rädd hare. Men alla var väldigt snälla och artiga i min nya klass, jag var så glad. När jag skulle gå från skolan var jag lite nervös, alla verkade ha självklara kompisar att armkroka i väg med. Jag stod en stund och såg mig osäkert omkring, fanns det nåt sätt att göra saker på här? Det kändes så långt från Bredäng och jag ville inte göra fel. Och där kom Annelie från ingenstans, verkade se att jag var lost och krokade i min arm. Sen gick vi en bit och pratade, hon frågade vart jag skulle och gjorde mig bara allmänt trygg. Fatta att det skulle göra sånt djupt intryck på den där trettonåringen att Annelie har förblivit den räddande vänskapsängeln i drömmarna även i vuxen ålder. Tack för det Annelie. Jag tror aldrig jag har tackat dig för det förresten. Tack❤️ för att du gjorde min första dag på Långbrodalsskolan så trygg. Hur kan man inte älska dig. Stor kram!
