Jag älskar att få stå så här, inför en stor publik som vill höra mer om modern retorik. Jag är väl lite knasig. Där de flesta blir rädda att prata inför massorna så blir jag istället tacksam. Så här såg dagens "massa" ut i Växjö. Nu ska jag bege mig hemåt med tåg. Jag är så tacksam för mitt jobb, men också så trött. Det känns verkligen att det snart inte går längre. Det är bara tre jobbdagar kvar. Jag ska klara av det och däremellan så ska jag ligga i sängen väldigt mycket. Det har nått så jobbiga nivåer att jag inte vet om jag kan träna längre. Jag har så ont i höfter och rygg. Jag kan inte sitta, stå eller gå. Jag ringde Gustav och grät idag. Förtvivlad över hur jag ska mäkta med slutspurten. Men det ska jag. Han var så gullig, det är han alltid. Föreläsningarna ska inte vara nåt problem men att behöva sitta eller stå längre än en timme. Det går nästan inte alls. Vilken jädra gravidchock. Jag fick i alla fall en stol upp till scen och det var jag riktigt tacksam för.
