Godmorgon mina silkesvantar! Mår ni bra? Jag mår fint! Eller, nej. Jag känner mig stark, kavlar upp ärmarna för krig. Tänker en hel del och har mer styrka för kampen för sexuellt utnyttjade barn. Jag får mejl dagligen från överlevare som försökt begå självmord, blivit svikna av närstående och kämpar med depression. För ett tag sedan ringde en bekant. Hennes dotter, tre år. Förövaren, en nu avstängd man. Tack vara att hennes föräldrar pratat om integritet så berättade dottern vad som hänt och hon visste att det var fel. Mina bekanta är helt förtvivlade. Tre år. Gammal man. Jag vill döda honom. Det är den instinktiva känslan. Får man inte den som är man känslostörd. Vem vill inte skydda barnen från dessa monster. Hur lyckades han, under alla år? Misstänkte inte hans kollegor? Hade jag fått höra att nån pedagog varit på mina barn så hade jag gått till pedagogen innan jag polisanmälde. Rättsystemet är en jävla silkesvante för pedofiler därför måste förövaren känna mina knogar. Men det är en KÄNSLA. Man vill ju att saker ska gå rätt till och jag skuldbelägger inga som inte tar till knogarna. Jag menar bara att de som inte känner något är känslostörda. Fan vad ledsen jag är nu. Tre ska bli noll är en siffra, men jag avskyr att se dessa siffror. De måste bli noll. Ni kan fortfarande söka projektledartjänsten, jagkan@snackasnyggt.se
