Jag: Gustav, jag tror att min ljudkänslighet kan vara stressrelaterad. Gustav nickar lugnt som att han han redan vet. Tystnad. Jag ser frågande ut. Gustav: Jag har inte velat säga det till dig. Jag: Rätt skönt att du inte gjorde det, kan vara skönt att komma på saker själv. Gustav: Du får vila mellan varven. Och det gör jag. Jag föreläste i morse, svarade på några mejl. Sen åkte jag till mammas lugna lägenhet och vilade. Det här är helt nytt för mig. Jag har ju varit stressad i mina dagar men då har det mynnat ut i panikångest. Detta verkar vara en mer molnande stress, den puttrar under ytan och når sitt klimax vid höga ljud och mycket folk. Så nu när Gustav häntar barnen ligger jag hemma och gör ingenting. Inte ens träning skulle få mig att må bättre idag, bara vila. Men jag måste såga att bloggens ursprungsfunktion för mig - att tömma skallen några gånger per dag - den har äntligen sakta kommit tillbaka. Det är så skönt att det jag gör hamnar i periferin och de jag tänker längst fram. Jag gick förbi en gammal skrynklig dam som såg dyster ut, men också härlig. Jag fick kväva en impuls att vilja nypa henne i kinderna och säga att hon var så fin. Men jag log mot henne. Hon log förvånat tillbaka. Sen promenerade jag runt i Solberga och såg mitt gamla tonårsfönster. Så många tårar som fälldes i det där rummet över Jonas. Så många dagböcker jag skrev om honom och blev tvungen att slänga för att försöka glömma. Var jag verkligen kär i honom? Det kändes så då, men jag undrar om det inte bara var en kemsik reaktion som min tonårshjärna inte kunde hantera. Allt jag visste var att jag mådde bra med honom. Det kanske iofs inte behöver vara mer komplicerat än så? Kanske saknar många vuxna den kemiska reaktionen och går istället på sina listor för hur det "ska" vara. Vem är jag att förringa tonåringar egentligen? Vad härligt det var att läsa era reaktioner på grått hår.❤️ Blev alldeles varm i själen. Hoppas att vi ska omfamna både grått hår och rynkor så kan de andra få vara skyltdockor bäst de vill. Det var dagens tankeverksamhet. /Elaine, saknar inte sina hisselfies det minsta.
