Tacksamheten över att jobba med dessa två för att tre sexuellt utnyttjade barn i varje klass ska bli noll. Den tacksamheten är bottenlös. Där andra vill ifrågasätta statistik så vill vi hitta lösningar för att sänka den till noll. Där andra vill snacka om vuxnas rätt att jobba med barn så snackar vi barns rätt till en trygg barndom. Där andra säger "men han är ju barnets pappa" och låter titlar vinna över handlingar så lyfter vi titeln "han är en pedofil, då faller titeln pappa till marken". Där andra reflexmässigt tänker "Tänk om vi anklagar en oskyldig vuxen" tänker vi istället "Tänk om vi räddar ett oskyldigt barn". Vi har en lång väg kvar att gå, men Patrik Sjöberg, Linda Grådal, jag och många med oss går med bestämda steg. Vuxnas heder kommer aldrig komma före barns säkerhet, inte där vi är. Och den där familjen som skyddar handbollstränaren som nu är häktad i sin frånvaro, de går en annan väg. Fel väg. De riskerar att bli dömda för att skydda en brottsling. Tänk vad mycket dumt folk är beredda att göra för att skydda förövare istället för barnen. Allt för en sån dumdristig sak som familjeheder. Jag hoppas att ni anhöriga till handbollstränaren skäms och att även ni får er dom för att skydda en brottsling, en pedofil. "Men han är ju min bror". Hade du haft alla hästar hemma hade titeln "bror" fallit platt när du insett att han var ett peddo. Vi föreläste idag, Patrik och jag. Det gick bra, riktigt bra. Men det var jobbigt också. Gustav kom med för att stötta. Jag kände hans närvaro i publiken när jag bröt ihop på scen. När jag berättade om hur mamma undersökte mig varje gång jag varit hemma hos pappa. Den mardrömen förstår jag mer nu som mamma. Tänt att tvingas göra något sådant på Evelyn. Jag var två år när det började. Som Evelyn är nu. Gustav satt i publiken. Han är min klippa.
