Det här är min vän Klas. Vi studerade retorik ihop för sexton år sedan och blev vänner. Han var ett stöd genom jobbiga tider under de tidiga 20-årsåldern och han vigde mig och Gustav när jag var en lycklig 30-åring. I veckan gick jag förbi honom för att få lite stöd och bön. Jag tror på bönens kraft och jag tror på Gud på mitt sätt. Det är rätt privat men eftersom jag delade med mig av min pingsttid i Medan han lever så ser jag inga skäl att mörka min tro. Jag blev tyvärr rätt sårad av församlingen jag var med i en gång i tiden. De lurade männsikor på pengar och lekte Gud. Så jag har svårt att ingå i större sammanhang där man tillber Gud ihop. Jag kan ändå sakna söndagarna då jag gick dit, fick lyssna på Gospel och känna att allt är möjligt för att Gud finns. I tider som dessa då jag kämpar för sexuellt utnyttjade barn och världen känns så fasansfullt mörk ibland så är en Gudstro himla händig. Den ger mig kraft och gör att jag tar mig an saker som jag såklart vet att jag inte klarar själv, men med lite tro på hjälp från Gud så klarar man sig. Sen om min tro på Gud är placebo eller verklig hjälp bryr jag mig inte om så länge den fungerar. Tror ni på nåt högre än er själva? Hur då isf?
