Det känns som jag saknar en förmåga att njuta till max. Jag känner mig skyldig som gör det. Vi har det så himla bra här i Spanien, men varje dag så spökar tankar om vad som händer andra barn i detta nu. Det gör mig hjälplös, ledsen och får mig att känna mig skyldig. Jag måste göra något för att förhindra detta. Ersätta varje tanke med en handling. Idag tänkte jag på det som man kallar Shaken baby syndrome. Jag fattar inte hur man kan förringa det till ett syndrom - bara att det får heta så när det egentligen är MISSHANDEL av ett spädbarn. Det borde heta "Shaken baby violence". Sen tänker jag på alla barn som blir sexuellt utnyttjade och misshandlade. Jag tänker på dem varje dag och scannar av min omgivning på barn som far illa. Läste senaste om ytterligare en förskolelärare som våldtog ett barn. Jag tänker på Matheo och hur jag måste lära honom integritet. Hur gör man och hur börjar man? Har ni tips på vad man ska säga och bra litteratur för det? Tänker att jag gör ett blogginlägg av det som vi kan sprida tillsammans så barn får verktyg att göra det lilla dom kan i den värld där de ska vara trygga - de vuxnas. /Elaine, blinkar bort tårarna och försöker njuta av solen och fräknarna som poppat upp på hennes kind.
