Jag skrev förut att jag haft svårt att trivas i större tjejgäng och att jag till störst del har killkompisar. Men de få tjejkompisar jag har kan grabbarna inte komma i närheten av. Det är en särskild koppling mellan mig och mina själasystrar. Rebecca är en av dom som jag blev vän med 2005 när min dåvarande chef presenterade för bolaget att han var nykär och när hon kom till kontoret så insåg jag att JAG var kär i chefens parter. Men sen var jag ju bara kompikär också. Rebecca var där för mig under äktenskapskris, familjekris med min sk pappas familj, men också där under härligare tider. Jag känner mig aldrig trängd eller låst till att vara på ett visst sätt. Jag kan vara mig själv och det fina är att man kan få berätta att "den där hatiska jag var förut är jag inte längre". Jag satt och sa att jag inte var arg på min pappa längre, men att jag för den delen inte någonsin skulle vilja ha honom i mitt liv igen. Hon satt och nickade förstående och tog mig för den jag var. Det är skönt att kunna göra lite uppdateringar kring sin person sådär vart sjunde år för man utvecklas ju och då är det ju roligt att kompisarna får veta vad för fas man lämnat oavsett om det är en pingst, knark eller arg fas. Sen kanske inte folk vill häng med på den nya fasen men det är helt ok, det är livet.
