Ironiskt med tanke på tidigare inlägg, men det är så vi författare brukar säga när vi "klämt ut en bok". Det var förresten himla fint att läsa era kommentarer till barnproblematiken och tröstande att jag inte är ensam att känna som jag gör. Ni är så bra! Tack! Jag skrev nyss klart och skickade iväg mig femte bok!! Jesus vad det känns bra! Jag tyckte så synd om mig själv när jag klev av på Bromma flygplats en fredag eftermiddag och insåg att jag inte kan åka hem. Jag måste skriva färdigt boken innan helgen börjar. Så jag satte mig i fiket och skrev fram tills nu. Nu kan jag åka hem utan skrivkramp eller författarångest. Jag kan njuta av Matheo och Gustav till hundra procent utan den där underliggande "jag-måste-skriva-stressen". Det är så JÄVLA SKÖNT! Jag blev så glad när jag skrivit färdigt boken att jag höll på att spricka av glädje. Vem kunde jag dela denna glädje med?! Jag vände mig till damen som satt bredvid och så log jag fånigt utan att säga något. Hon log förvånat tillbaka. Och sen pep jag lyckligt: Jag har skrivit färdig min BOK!" Hon sken upp med tekoppen i hand och sa "Grattis!". Hon gav mig lillfingret och då var jag, galningen, inte sen med att ta hela handen. Jag frågade henne om jag fick en kram (!) fråga mig inte varför. Hon sa nej. Men det kunde varken hämma min lycka eller entusiasm så jag frågade om jag fick ge henne min bok Härskarteknik istället. Hon sa "Ja" På villkoret att jag får den signerad. Det kändes som en verbal kram så jag signerade den, gav den och sen sa jag trotsigt "Puss!" och gick därifrån. Hon log lite snörpigt men ändå välvilligt. Gud vad jag är glad! Så glad att Fucking Åmål hissen förtjänar en salut! /Elaine, vettetusan hur man ger en hiss en salut, men bra kändes det.
