Jag ringde upp henne och gratulerade till hennes nya upptäckt, instagram. ”Det är kul!” Svarade hon förtjust och trots att jag pratade i min iphone så kan jag fortfarande känna min grå telefonsladd mellan fingrarna när jag hör hennes röst. Så mycket pratade vi i telefon på den tiden då vi precis blev vänner i början på 2000-talet. Ibland lät vi lurarna ligga uppe för att vi skulle somna i sällskap. Det var bara de nätterna vi kände oss som olyckliga singlar, ensamma eller mörkrädda. Jag var oftast det senare och Camilla ställde upp och svarade sömnigt ”jag är här” när jag vaknade skräckslaget, tog luren och frågade. Jag hade många mardrömmar kort efter jag sagt upp kontakten med Tor. Camilla visste inte om det, men hon var där för mig då. Telefonen, blank mot min kind. Camilla är i Marocko. – Jag saknar dig. – Och jag dig! – Vad heter han? – Pascal! – Wow vad vackert. Vi utbytte ett gäng Åhhhh och sen bestämde vi lunch på onsdag och weekend till våren. Det är nya tider och delar av den nya tiden är härlig medan andra gör en beklämd. Man längtar tillbaka till den grå telefonsladden. Till Camilla. På onsdag träffas vi❤️
