Gustav åkte själv med Evelyn till Williams syndromlägret igår då Matheo och jag skulle på kalas för mitt gudbarn Noelia. Gustav var så där lycklig och inspirerad när han kom hem, så som man blir när man träffat ett gäng eller bara en med Williams syndrom. Vi ska dit hela familjen idag. Men det var så roligt att höra Gustav prata om alla. Jag ska ta så mycket foton och prata med så många jag bara kan. Mamma följer också med idag, plus att delar av vår familj kommer då Evelyn fyller år idag och vi ska fira henne därute. Jag känner mig typ stolt och exahlterad över att övriga släkten ska få träffa andra med WS. Kalaset på Andys var som ett kalas är på Andys. Haha, herregud vad slut man blir. Vi föräldrar såg ut som en sliten stödgrupp som hade terapisession mitt i allt. Men något riktigt fint hände därinne. En ung mamma kom fram till mig och tackade för #intesåkonsigt . Hennes dotter är sju månader gammal och har downs syndrom. Världens sötaste lilla tjej med en blick och närvaro som jag tror få har. Mamman var så fin. Vi pratade länge om våra älskade döttrar men också om sorgen man som mor kan ha för sig dotter med särskilda utmaningar. Man vill ju att de ska ha möjlighet att uppleva allt de vi fått, förälskelser, relationer, barn. Det slutade med att vi, två främmande mammor, satt och grät och kramade om varandra. Det var så himla fint. Nu ska Gustav, Matheo och jag uppe och fira vår tvååring som fortfarande sover. Sen kommer mormor och vi ska alla till William syndrom lägret. Det känns som jag ska till Gröna lund. Jag önskar att en dag i veckan var Williams syndrom dagen. Och du Evelyn, vi ska nog se till att du får vara lycklig på din väg oavsett om den leder till barn eller inte. Grattis på födelsedagen min lilla skorpa❤️
