Godmorgon folket! Det här med att läsa sin dagbok nu från 1996 har sina nackdelar för sömnen. Jädrar vilka tonårsdrömmar jag har. Jag är sexton år i min dröm vilket inte är klokt. I natt kändes det med hela kroppen och sinnet att jag var sexton år. Jag var helt övertygad om det i drömmen. Jag var olyckligt kär i Jonas precis som jag var på den tiden. Så jag ringer min bästis på den tiden (även nu) Daniela och berättar hur patetisk jag känner mig som fortfarande är kär i honom. "Det har ju gått två år sedan det tog slut" sa jag och bröt ihop. Jag pratade i mobil och gick runt i gymmet på mitt gamla gymnasium Brännkyrka. Daniela hämtade efter andan som att hon hade något hemskt att säga. - Elaine, det har gått nitton år. Jonas har familj och barn..." Jag slutade andas, såg sextonåriga Elaine i spegeln och hur hon bröt ihop. Jag var i chock. Som att vakna ur en lång koma. Jag kände mig ännu mer patetisk men kunde inte hålla tillbaka tårarna och skriken. Han hade inte bara gjort slut, han hade sett till att åldras utan mig. Sen satt en hund på min nacke och slickade mig i nacken. Sen vaknade jag av att Världens snyggaste man väckte mig med pussar på halsen. Haha, herregud vilken jävla mardröm. Det värsta var känslan av att faktiskt fortfarande vara kär. Det var som hjärnan hade stämgt ned alla delar förutom den som tillhörde 1997/1998. Jag visste inte att jag var mamma, att jag hade barn eller något annat. Men helvete vad skönt det var att vakna till 2017 utan en komakänsla. /Elaine, tar en paus från dagboksläsandet och går in i Morgonpasset SR för en intervju.
