Hoppas ni mår fint. Jag tar små steg framåt men ropar inte hej och gör heller inga stora hopp. Jag tycker man ser att jag är lite härjad av de senaste månaderna. Men det är helt ok. Jag mår som jag ser ut. Men nåt helt annat. Jag tänker på plastikoperationer och blir rädd över hur mycket folk vet om sånt. Jag har aldrig gjort ett ingrepp och jag välkomnar mina rynkor för att jag kommer aldrig vilja operera bort ett ansiktsuttryck. De som sysslar med botox och restylane (stavas det så) ser ju tillslut ut som uttryckslösa vaxdockor. Jag känner alltid lite obehag av att inte kunna läsa av folk och jag tror inte jag är ensam. Det första språket vi lär oss är ju kroppsspråket, men om hela mimiken försvinner hos människor så får man en konstig magkänsla. Har ni tänkt på det? Man kan inte sätta fingret på vem som bor bakom det där ansiktet eftersom alla uttryck är utslätade. Om ni kan, skippa kniven. Jag kommer inte retuschera bort en endaste rynka när den kommer. Visst skulle mina ögonlock hänga till hakan och jag inte skulle kunna se en vacker dag så hade jag nog lyft dom, men då är det på grund av funktion, inte estetiska skäl. Jag tycker människor är så vackra i sin unika utseenden. Själen syns inte bara i ögonen utan ocksp i uttrycken. Det här kommer väl stelna till rynkor en dag och det är helt ok fifan. Jävlar vilken stor underläpp jag har, har aldrig tänkt på det förut, haha! Hursom, jag tror att omger man sig med folk som älskar en villkorslöst så blir man inspirerad att göra det samma mot sig själv. Hur tänker ni?
