Hon var 19, jag var 22. Hon hade fått några artiklar publicerade, jag hade inte fått nåt publicerat. Hon var vegetarian och miljömedveten, jag var pingstvän och Jesusmedveten. Men vi hade en sak gemensamt och det var att vi gick Kreativt skrivande ihop på Södertörns högskola. Jag hade sökt in flera gånger och kom äntligen in på kanske 70:e reserv. Emmy hade så bra betyg att hon var given första gången. Idag träffades vi för första gången på flera år. Gud vad vi skrattade åt den tiden, året var 2003. Emmy minns hur hon hade lovat att komma till en av mina gospelkonserter på Klara kyrka. Hon är ju en sån lojal och go vän så klart att hon kommer en söndagmorgon. Jag hade flätat hennes blonda hår i cornrows dagarna innan, de var fortfarande fina på lördagen då hon skulle ut på galej. Sen blev det lite efterfest och hon kom skamsen till kyrkan med samma partykläder som dagen innan, något rufsigare flätor och mascara som letat sig ner lite. Hahaha, alltså jag såg hur hon skämdes från kyrkobänkarna. Och där framme står hennes kristna galning till vän i lila kåpa och prisar Jesus. Det är ju alltid extra skamset dagen efter och sen komma till kyrkan då också. Men Emmy är en sån där kompis som inte låter skammen stoppa henne, vänskapen går alltid först. Så hon satt där och klappade händerna plikttroget och sjöng med till Hallelujalåtarna och log åt mina "din lilla syndare"-blickar. Vi var så olika och ändå var det så självklart att vi skulle vara vänner, hon jag och Hannah som också gick i vår grupp av kreativa skrivare. Emmy visste inte vad jag gick igenom då, det visste ingen. Det var ju efter den pingsttiden som jag åkte iväg till Barcelona för att leva hippieliv med en kriminell kroniskt ottrogen pojkvän. Jag skämdes för mycket för att ha kontakt med någon alls under den tiden då jag tagit steget för att leva mitt "lyckliga liv" i Barcelona. Ni läser min tid i Barcelona här. Del 2. Del 3. Del 4. Och sista delen Du känner att du lever. Idag när vi sågs över en fika så var det första gången vi pratade om det jag var med om som liten. Vi grät en skvätt och pratade om barnen, hur gärna man vill hjälpa alla. Nu bor vi i alla fall grannar, Emmy, Hannah och jag. Så jag funderar på om vi ska ha vår alldeles egen kreativt skrivande grupp. Det är ju tretton år sedan sist. Herregud, tretton år... livet går verkligen snabbt. Snart är man väl död? /Elaine, ska carpa skiten ur diem framöver...
