När man inte kan gå särskilt långt så inser man hur många guldkorn vi har i det som är nära. Det här är ju sista sommaren i Liljeholmen och som vi får njuta av det. Och de som inte finns i Liljeholmen kommer till oss, som Karin❤️. Jag tror verkligen att jag har lyckats tänka om. Den kroniska känslan av utanförskap har bytts ut till tacksamhet. Jag kanske har släkt som jag inte har kontakt med men jag har ju också superfina familjemedlemmar som jag har kontakt med. Varför sörja ruttna äpplen när man har ett gäng färska? Samma sak med de vänner och familjemedlemmar som inte varit lika på att träffas som jag har varit. Att bara släppa alla förväntningar och framför allt fokus på dem till fokus på alla underbara vänner och familj som vill umgås. Det har gjort så mycket för mitt välmående och lugn. Så det kan jag verkligen rekommendera. Vänd blicken från de som inte vill till de som vill. Den glädjen och ömsesidiga uppskattningen är guld värd. Mycket bitterhet försvinner.
