Jag växte upp med en psykopat, narcissist och pedofil till pappa. En taskig start. Man ser det i min blick på omslaget till Medan han lever. Hur ledsen jag är över mannen som tar bilden har villkorad kärlek där min kropp är kostnaden och acceptansen av hans sjuka värld. Jag visste någonstans djupt inom mig att det skulle ta slut, att jag inte skulle acceptera det. Hans värld skulle inte bli min. Jag behövde bara få bli stor först. Som jag längtade till den dagen då jag inte var beroende någon annan vuxen. Hans bild skulle inte representera alla männen. Någonstans vid 21 år när jag stängt dörren till min pappa så öppnades dörren till riktig kärlek. Trots att jag själv inte hade förmågan att själv älska än så blev jag riktigt älskad. Jag har träffat män som högaktat mig på ett sätt som jag inte trodde gick. Jag fick så mycket kärlek, men var för trasig för att ge tillbaka. Men jag uppskattade den och var nästan fascinerad över att män kunde vara så fina. Mot mig. Sen blev jag plötsligt redo och det var när jag träffade Gustav. Min älskade man. Vi har varit gifta i sex år nu. Den dagen och hur lycklig jag var. Haha ser ut som Stefan gräver i min klänning men den ska fixas innan jag träffar min blivande man som väntar ute på gården. [embed]https://www.youtube.com/watch?v=MTuqTZKHdbo[/embed] Tänk vad saker gick bra ändå, trots taskig start. Åh var jag önskar att vårt bröllop var till helgen. Att jag vaknade upp på Bomans hotell och vi skulle gifta oss igen. En resa tillbaka i tiden bara för en weekend. Det hade jag gillat. Herregud vad jag dansade och den natten blev vi gravida med Matheo. Här är dagen efter bröllopet. Jag är fortfarande full på brunschen, det tror jag de flesta av oss var. Jag var så ynklig och trött att jag fick sitta i mammas knä. Jag vet inte om det men en liten Matheo ruvas i magen.
