Farfar var sämre idag. För första gången så är han inte med. Så märkligt, de säger att folk som blir dementa går tillbaka till sitt ursprungsspråk, men farfar har börjat prata engelska. Det blir så komiskt för hans engelska har alltid varit superdålig. När Katariina och jag bodde i London tillsammans efter studenten så kom farfar och hälsade på oss och vår engelska släkt i Greenwich. Vi hade så svårt att hålla oss för skratt när farfar pratade sin svengelska. Och han röt till på sitt egna Arne manér så att vi slutade. :) Katariina och jag satt och pussade och kramade farfar om vart annat. Sen grät vi massor såklart, för nu är inte bara farfars hälsa på väg bort utan också farfar. Jag visade farfar talet som han höll på mitt bröllop för att han skulle få en bild av den farfar han egentligen är. Efter så mycket sjukhusvistelser så är det lätt att glömma. Sen när vi skulle gå så började jag gråta och då kom farfars svengelska upp igen när han tittade på mig, log och sa: You caaaare for mig!" Då började Katariina och jag gapskratta genom floderna av tårar. Det var skönt. Sen köpte vi varsin takeaway latte och tog Oliver till Vasaparken. Jag älskar min kusin Katariina, det är otroligt skönt att ha henne i det här eftersom vi båda förlorar det som har blivit vår alldeles speciella farfar. Hennes pappa, och min farbror Jan, gick bort i cancer för elva år sedan. Så farfar har fått en alldeles speciell plats i våra hjärtan. /Elaine, ska hem och pussa på sin lilla familj.
