Jag har ingenting att vara ledsen för, men ibland har jag så mycket att göra att jag inte hinner ta hand om känslor när de är aktuella. Så bubblar de upp nån månad senare när jag lagt barnen, tagit ett bad och glidit ned i myskläderna. Visst är det konstigt, eller kanske inte alls konstigt. Jag har tänkt på det här med att sluta blogga. Kanske är det för radikalt? Varför inte bara trappa ned på en nivå som känns bra och så länge ni tycker kvalitén håller och jag och min familj inte lider av bloggen så finns det ju inte riktigt skäl att sluta. Eller hur? Jag har alltid varit en radikal själv och svårt att göra saker halvdant. Skulle jag vara kristen så skulle jag leva i celibat (gjorde det i tre år och sen blev det en långresa till pippaloss). När jag pluggade retorik så skulle jag minsann lära hela Sverige retorik. Ska jag blogga ska jag bli riktigt bra på det. Och skriver jag böcker så ska det vara böcker jag själv velat läsa, inget mindre duger. Blir jag tillfälligt trött på Spaninen så ska jag plötsligt "sälja skiten". Jag kan bli lite stressad av mig själv, särskilt om jag skulle ångra mig. Har jag ljugit då? Kunde jag inte behålla känslorna för mig själv i självaste affekten. Vara lite som Gustav som tänker i ett gäng veckor eller kanske månader och sen uttalar han sig. Det är inte min styrka. Jag talar först och tänker sen, sen omformulerar jag mig. Typiskt extrovert. Kanske är jag lite deppig för att jag sitter ensam i soffan bara. Eller så behöver jag bara äta något. Förresten är detta mina hemmakläder, svarta shorts och ett gammalt brasselinne. Nyfiken på vad ni har för hemmakläder. Berätta!
