Jag kära vänner, vad ska man säga? Det händer ju inte så mycket här borta och det är ju det som är det härliga. Solen skiner i princip varje dag. Gustav och jag tränar varannan dag och när den ena gör det så hänger den andra på stranden med Matheo. Igår var det jag. Gustavs telefon är trasig så vi delar lur. Men det stannar mest hemma. Och klocka använder vi knappt, så när jag sitter på stranden och Gustav piper iväg så säger vi bara "Vi ses när du är klar på gymmet". Och man har ingen aning om hur länge han har varit borta. Jag trodde det var 45 minuter en gång, men så visade det sig vara två timmar. Allt jag hade gjort var att rita tåg med Matheo i sanden. Jag känner mig lycklig och harmonisk, mest för att saker och ting börjar falla på plats. Jag vet vad jag ska ta tag i till nyåret.
