Jag önskar att jag kunde dela med mig av det jag går igenom nu, av det som hände mig igår. Men när man är mitt i det så gör det för ont och blir för privat. När det har gått en tid och man har repat sig och ser allt med mindre tårfyllda ögon så går det nog. Det påpekade Jennifer så klokt. Jag tror att det skulle hjälpa många om man pratade om det öppet, men just nu behöver jag hjälpa mig själv i några dagar. Gustav och barnen är ett jättestöd och mina vänner också såklart. Men mina klippor och stöttepelare i livet sedan jag varit liten, dom jag ringer när jag behöver hjälp att plocka ihop bitarna av mig själv. Det är två jag aldrig bloggar om för att de vill vara utanför bloggen. Mina kusiner Wendy och Lucette. Wendy var här igår och höll om mig. Jag förstår att jag väcker spekulationer, men vi kan väl låta dom vara ett tag om det är ok med er. Jag ville vara så ärlig som möjligt utan att delge detaljer. Ni kommer få veta tids nog. Tack för ert tålamod och tack för att ni är här. Ni anar inte vilken tröst alla era kommentarer har varit dessa dagar, jag läser varenda en och det är små plåster på hjärtat. Tack till er och tack till Wendy och Lucette.
