Patrik Sjöberg och jag var i riksdagen idag och diskuterade en del frågor för barns rättigheter. Vi har både oturen att ha blivit sexuellt utnyttade som barn, men turen att vara omgivna av experter på frågorna. Men en sak som Patrik och jag diskuterade är hur vissa kritiker vill använda våra erfarenheter emot oss. "Du är överkänslig för att du blev sexuellt utnyttjad som barn." "Herregud nu får väl snart inte jag byta blöja på mitt eget barn?!" "Ni överdriver!" "Bara för att du blivit sexuellt utnyttjad så är inte du expert!" "Du tror att du är bättre än alla andra bara för att du har blivit sexuellt utnyttjad." Så fruktansvärt kalla kommentarer. Varför provoceras denna skara så otroligt mycket? Jag tror att vår kritik får dem att känna sig dåliga trots att det aldrig är syftet - syftet är att skydda barn. Det är ungefär som att en otränad blir förbannad på en som tränar och säger "Du ser ser ner på alla oss otränade när du lyfter dina vikter. Du tycker du är bättre än oss." Eh, naaaj. Jag tränar för min hälsas skull inte för att se ner på andras ohälsa. Det är intressant hur kritik mot ett fenomen kan bygga upp ett sånt inneboende självförakt hos folk. Sen påstår de att jag har planterat det. Jag vill inte att folk ska ha ett självförakt i detta, jag vill bara skydda barn tillsammans med andra. Det finns ingen prestige i detta. De vägrar diskutera ett offentligt dokumenterat blöjbyte och istället försöker dra ner mig i skiten genom att påstå att lyfta upp en dotter med funktionsvariation och vara stolt över henne är samma sak som att lägga ner samma tjej för ett offentligt blöjbyte och skratta åt det. ? Jag är en offentlig person. Tidningar berättar när jag är gravid utan att jag ber om det och istället för att Evelyns diagnos skulle läcka ut okontrollerat av nån skvallertidningen eller skvallerblogg för den delen så valde vi att göra det kontrollerat och dessutom passa på att göra en bra grej för alla barn med funktionsvariationer. Vi övervägde detta ett helt år innan vi fattade beslutet. Ser man inte skillnaden offentligt blöjbyte och #intesåkonstigt så tror jag inte man ser så mycket. Sen har jag, precis som alla föräldrar, gjort mina misstag. Såklart. Jag serieexponerade Matheo i min blogg ett helt år innan jag och Gustav kände att det här nog inte är ok. Jag dömer inte andra som gör det för det handlar om barn i personliga situationer, det tycker i alla fall jag kan diskuteras. Helst med barnen förstås. Men privata situationer tycker jag inte är en fråga för diskussion. Den ska respekteras precis som vi respekterar vuxna i samma situationer. Fler har reagerat på mina diskreta bilder på barnen där jag inte exponerar deras ansikten. "Elaine, hade du gillat att någon tog paparazzibilder på dig och la upp på en sida där okända läser". Det är en jättebra fråga. Och den kritiken tar jag till mig utan att tänka att folk tycker att de är bättre än mig. Det handlar trots allt inte om mig eller folk - det handlar om barnens bästa. Kanske handlar ilskan eller lugnet om självkänsla? Jag tror att jag har en bra självkänsla i mitt föräldraskap. När folk säger vad jag kan göra bättre för att skydda mina barn så tänker jag aldrig per automatik "De tycker jag är en dålig mamma", jag tänker "De vill mina barns bästa". Det är ju fint, så feedback är aldrig fel. Jag önskar att fler tänkte så. Att stora egon aldrig står i vägen för stor omtanke . Jag har blivit sexuellt utnyttjad av min pappa. Det är inte en merit, det är inte ett triumfkort jag drar och det är heller inte en expertis. Det är bara jävligt olyckligt. Jag önskar ingen min ofrivilliga erfarenhet. Jag kommer alltid kämpa för barnets perspektiv framför vuxnas egon. Och att Patrik och jag får glåpord för det är olyckligt, men det kan inte mätas med hur illa det är att barn utnyttjas sexuellt. Jag önskar att den energin kritiker la på att försöka svarmåla oss istället lades på att skydda barnen. Rätt fokus i detta. Aldrig vuxnas heder, alltid barnens rätt till integritet. Ni som har barnens fokus ❤?????❤
